Klimakteriet - vad är det? 

 

Hälften av jordens befolkning är kvinnor. Endast kvinnor och några valarter genomgår klimakterium. Klimakteriet är som livsfas jämförbart med puberteten men på ett omvänt sätt.  Från fertila blir vi infertila. Det som började i ungdomen avslutas och blir något nytt.

 

Förändringen innebär en stor omställning av den hormonella cykeln, hormonproduktionen och hormonbalansen. Upplevelserna av klimakteriet är individuella och besvären varierar. Ungefär 25 procent märker knappt att de är i klimakteriet, 50 procent har tydliga symtom, medan 25 procent har svåra symtom. 

 

Genomsnittsåldern för menopausen (tidpunkten för sista spontana menstruationsblödningen) är i dag 51 år, men de första symtomen på klimakteriet kan märkas redan tio år innan mensen slutligen upphör. 

 

Det händer mycket i kvinnokroppen redan då kvinnan är i 45-årsåldern. Äggcellerna blir färre och mensen mera oregelbunden. Kroppen är i tydlig förändring då muskelmassa försvinner, skelettet blir skörare, humöret mera ombytligt och en eventuell nedstämdhet kan göra sig påmind. Stress, dålig sömn, stelhet eller smärta i lederna och förändringar i återhämtningen efter en ansträngning är också vanliga symtom. Många av förändringarna hör till det naturliga åldrandet. Andra symtom beror på förändringar i hormonbalansen under klimakteriet. 

 

Visste du att en kvinna har ägglossning och mens upp till 450 gånger under sin livstid? Ifall alla mensdagar räknades ihop, skulle kvinnor oavbrutet blöda i 5-års tid.

 

Från förklimakterium till postklimakterium

​

Klimakterium (från grekiskans klimakterikos = kritisk) är det livsskede som också kallas övergångsåldern. 

 

Under klimakteriet minskar äggstockarnas funktion och produktion av östrogen, vilket får hela det reproduktiva systemet att gradvis stängas av (ovarialsvikt), och äggreserven att minska i storlek för att till sist vara slutförbrukad.

 

Klimakteriet brukar indelas i tre perioder: 

• preklimakterium (premenopaus)

• menopaus (med en perimenopaus)

• postklimakterium (postmenopaus) 

 

Förklimakteriet (Pre-menopausen)

 

Tiden innan menstruationen helt upphör kallas förklimakteriet eller pre-menopausen. 

 

Funktionen i äggstockarna börjar avta långt innan alla blödningar upphör. Det innebär att blödningarna oftast blir oregelbunda, eftersom ägglossningen inte längre sker regelbundet.  Brist på ägglossning och avsaknad av gulkroppsbildning i äggstockarna leder till brist på gulkroppshormon (progesteron), vilket är karakteristiskt för förklimakteriet. 

 

Förklimakteriet varar i tre till fem år och börjar vanligen efter fyllda 40 år. En del kvinnor känner av symtomen redan före 40-årsåldern och andra först efter fyllda 50 år. 

 

Många känslomässiga och fysiska besvär kan förekomma under förklimakteriet. Vanligt är att mensen ibland uteblir eller att mensblödningarna är ovanligt kraftiga. Det beror på avsaknad av gulkroppshormon eller på en obalans mellan östrogen- och progesteronnivåerna på livmoderns slemhinna. För en del kvinnor förvärras de premenstruella spänningarna (PMS). Oro, ångest, irritation, ilska, ömma bröst, viktuppgång, vallningar eller nattsvettningar, sömnbrist, järnbrist och trötthet kan förekomma. 

 

Vid svåra besvär lönar det sig att söka läkarvård t.ex. för behandling med gulkroppshormon (progesteron, progestin, gestagen) i cyklisk dosering. 

Perimenopaus

 

Med perimenopaus menar man tidsperioden både före och efter menopausen. Perimenopausen börjar när de första klimakteriska besvären ger sig tillkänna och slutar några år efter den sista spontana mensblödningen. I denna livsfas sjunker och småningom uteblir estrogenproduktionen i äggstockarna. 

Klimakteriebesvär är vanliga under de här åren och det kan behövas tillägg av östrogen för att komma till rätta med dem. För att styra blödningarna och för att förhindra cellförändringar i livmoderns slemhinna behövs eventuellt ett cykliskt tillägg av gulkroppshormon.

​

Menopaus

 

Tidpunkten för den allra sista spontana menstruationen kallas menopaus. Ordet kommer från latinets menèspausie, som betyder att den månatliga blödningen upphör. Enligt definition har menopausen skett, när det förflutit ett år sedan den sista spontana blödningen. 

 

Menopausen styrs av äggblåsorna (folliklarna) i äggstockarna. När mensen börjar i tonåren finns det i genomsnitt 400 000 äggblåsor. Vid tiden för menopausen kan det ännu finnas ca 1 000 äggceller kvar. Äggblåsorna fortsätter att i någon mån bilda östrogen även efter den sista menstruationen, men produktionen upphör i praktiken helt inom några år. Därefter har kroppen en konstant låg nivå av östrogen.

 

Hos kvinnor i Finland är genomsnittsåldern för menopausen 51 år, men den varierar mellan 45–55 år. Om äggstockarna bortopereras, kommer kvinnan genast in i ett östrogenfattigt tillstånd. Användning av hormonspiral leder ofta till att mensblödningarna helt försvinner, eftersom spiralen tunnar ut slemhinnan i livmodern. Därmed kan tidpunkten för menopausen gå oförmärkt förbi. Hos kvinnor med hormonspiral kan ett blodprov visa om äggstocksfunktionen upphört.

 

Klassiska symtom i samband med menopausen är värmevallningar, svettningar, sömnproblem och trötthet. Olika humörsvängningar och psykiska symtom såsom irritation, håglöshet, deppighet, gråtattacker, konstig glömska och ointresse för sex är också vanliga. Omställningen kan också märkas av hjärtrytmstörningar, muskel- och ledsmärtor, torrhetskänsla i slidan samt urinvägsinfektioner och inkontinens. 

 

Postmenopaus- postklimakteriet 

 

Postklimakterieperioden omfattar åren efter menopausen (den sista mensen i livet) och kallas allmänt ”klimakteriet”.

 

(Post)klimakteriet varar mellan fyra och sex år eller upp till 10 år. Under perioden stabiliserar sig den hormonella omställningen som tog vid efter menopausen. Äggstockarna producerar inte längre östrogen och progesteron och nivåerna av testosteron är lägre än före menopausen. 

 

Kvinnor lever i medeltal 30–50 år efter klimakteriet då en period av successivt åldrande inträder. I samband med den postmenopausala perioden växer risken för åldersrelaterade sjukdomar såsom benskörhet, demens, hjärt- och kärlsjukdomar. 

 

Prematur menopaus (prematur svikt i äggstockarna) 

 

Hos en liten del kvinnor kan funktionen i äggstockarna upphöra innan man fyller 40 år. Prematur menopaus eller prematur svikt i äggstockarna (även kallad POI; Premature ovarian insufficiency) drabbar en av hundra kvinnor under 40 år och en av tusen kvinnor under 30 år. Orsakerna är många och ofta okända men kan till exempel bero på genetiska avvikelser, på cancervård eller på att äggstockarna har bortopererats på grund av en tumör eller endometrios.

​

Menscykeln i premenopausen

 

Längden på en normal menstruationscykeln är i genomsnitt 26-30 dagar (i medeltal 28 dagar). Den första blödningsdagen brukar kallas periodens dag 1. Då är både östrogen- och progesteronnivån låg. Inom en vecka börjar äggstockarna producera östrogen, den ledande äggblåsan mognar och livmoderns slemhinna växer och gör sig färdig för att ta emot ett befruktat ägg. 

 

Då äggstocksfunktionen under premenopausen sjunker blir ofta menstruationscykeln kortare, eftersom ägglossningen sker tidigare än förut. Då antalet äggblåsor ytterligare minskar i antal uteblir ofta ägglossningen helt, varvid menstruationscykelns längd kan variera mellan 3 och 6 veckor eller enstaka blödningar bli helt borta. Själva blödningen kan bli kortare, kraftigare eller mer utdragen. Mycket rikliga blödningar är inte ovanliga och beror ofta på progesteronbrist. De kan också ha ett samband med myom eller polyper i livmodern, i vissa fall med övervikt. 

 

För en del kvinnor upphör mensen helt plötsligt efter att ha fungerat tämligen regelbundet. Mensen kan ibland fortfarande vara normal även om man upplever olika klimakterierelaterade symtom. 

 

Det är alltid bra att gå till läkare eller gynekolog vid förändringar i menscykeln eller blödningsmönstret.

​

Ofrivillig barnlöshet

 

Det är bra att hålla i minnet att fertiliteten börjar sjunka redan hos kvinnor över 30 år. En regelbunden menstruationscykel behöver således inte heller betyda att kvinnan är fertil. Den sjunkande fertiliteten beror på att själva äggcellernas kvalitet blir sämre ju äldre kvinnan är.

 

Vid 40-årsåldern är 20–30 procent av kvinnorna ännu fertila och kan bli gravida, men vid 45-årsåldern har procenten sjunkit till bara 5 procent. Samtidigt som fertiliteten minskar ökar risken för missfall.

 

Vissa läkemedel, som försätter äggstockarna i tillfälligt viloläge (s.k. nedreglering av äggstocksfunktionen) kan ge liknande symtom som vid det naturliga klimakteriet. Dessa läkemedel används t.ex. vid behandling av svår endometrios eller i samband med provrörsbefruktningar. 

​

De viktiga könshormonerna

 

Östrogen

 

Östrogenhalten stiger under de två första veckorna av menscykeln och når sin topp vid ägglossningen. Befruktningen av äggcellen skall ske inom ett dygn efter ovulationen. Därefter dör ägget bort. 

 

Det finns tre sorters östrogen: östron, östradiol och östriol. Alla tre är det könshormon som ger oss feminina drag och kallas kvinnligt könshormon.

 

Östrogen bildas i äggstockarna och i fettvävnaden. Det påverkar nästan alla funktioner i kroppen.  Viktiga vävnader som påverkas är livmodern, brösten, skelettet, hjärnan samt hjärt- och kärlsystemet. Östrogen gör att slemhinnan i livmodern blir tjockare. Eftersom östrogen även bildas i fettvävnaden, ger mera kroppsfett högre produktion av östrogen och tvärtom kan mindre kroppsfett ge lägre produktion av östrogen. 

 

Östrogenet påverkar sömnen, hungern, energinivåerna, minnet, koncentrationen, motivationen, självkänslan, humöret, sötsuget, muskeltillväxten och fettproduktionen. Östrogen är antiinflammatoriskt och ger motståndskraft mot nedstämdhet och depression. Ämnet påverkar signalsubstanserna serotonin och dopamin, så att vi känner oss avslappnade, fokuserade och motiverade. Det balanserar mot andra hormon, och det är balansen som är viktig och reglerar hur vi mår. 

 

Östrogenet fortsätter produceras även efter klimakteriet i bl.a. binjurarna men i mycket små mängder. 

 

Progesteron (gulkroppshormon)

 

Vid ovulationen omvandlas äggblåsan till en gulkropp som producerar progesteron, dvs. gulkroppshormon. Progesteronhalten är som högst i mitten av den andra fasen av menscykeln (lutealfasen). Om ägget inte då blir befruktat, minskar progesteronnivåerna och livmoderns slemhinna stöts ut med menstruationsblödningen. 

 

Kvinnorna upplever progesteronets verkningar på olika sätt. Progesteronet kan göra att vi känner oss avslappnade men själva produktionen påverkas av stress. Nivån sjunker innan mensen börjar, vilket gör att man kan känna sig uppjagad och mår sämre några dagar innan.  Sjunkande progesteron och hormonomställningarna i slutet av menscykeln kan orsaka allmän viktuppgång, svullen mage och ömhet i brösten. Andra symtom är en långsammare ämnesomsättning, humörsvängningar och sömnstörningar med trötthet och sötsug som följd. En del får också ökad tarmaktivitet och diarré.

 

Under förklimakteriet uteblir ofta ovulationen, vilket leder till brist på progesteron. Progesteronet motverkar östrogenets verkningar på livmoderns slemhinna. Då östrogenet dominerar i förhållande till progesteronets nivå blir blödningarna lätt oregelbundna eller rikliga. Det här kan pågå i flera år.

 

Gulkroppshormon kan fås antingen som bioidentiskt progesteron, dvs. samma slags progesteron som kroppen har, eller som gestagen (progestin) som framställs på kemisk väg och finns i hormonsubstitutionspreparat, hormonspiral och p-piller. Både bioidentiskt och syntetiskt progesteron reglerar menscykeln, är antiinflammatoriskt, förbättrar sömnen och stödjer skelettet. 

 

Testosteron

 

Testosteron (det s.k. manliga könshormonet) är också viktigt för kvinnan och gör att hon helhetsmässigt mår bra. Testosteron produceras i huvudsak i äggstockarna men också i binjurarna. Testosteron stärker muskler och ökar sexlusten. 

 

Testosteronet produceras även efter klimakteriet men i mindre mängd än tidigare. Avlägsnande av äggstockarna sänker testosteronnivån med 50 procent. Låg testosteronhalt leder till liknande symtom som lågt östrogen: sömnproblem, nedstämdhet, led- och muskelvärk, viktuppgång, minskad motivation och svårigheter att få orgasm. 

 

”Hormoncocktail”

 

Många signalsubstanser samarbetar med könshormonerna bl.a. dopamin och serotonin. Östrogenet påverkar serotoninet och dopaminet så att vi känner oss avslappnade, fokuserade och motiverade. 

 

• Serotonin är en dämpande signalsubstans som lugnar. Lågt serotonin kan leda till ilska och ångest. Våra tankar kan skena iväg och det blir svårare att somna. Huvudvärk, migrän, sötsug, värk, torr mun, luftbesvär, lätthet för att bli andfådd och vallningar kan också förekomma. 80–90 procent av kroppens serotonin bildas i tarmen.

• 
  Dopamin är motsatsen till serotonin. Dopaminet är kopplat till glädje, förälskelse, närhet, sex och fysisk träning. Då dopaminet är lågt är vi trötta och kan ha svårt att komma igång. Även depression, nedstämdhet, minskad sexlust, koncentrationssvårigheter och förändringar i vikten kan ha samband med dopaminhalten.

 

• Noradrenalin är också ett hormon och en signalsubstans som påverkar välbefinnandet. Halten ökar då vi är vakna och gör oss pigga och på alerten, och ökar ytterligare vid stress. Är noradrenalinet för högt kan man känna sig nervös och drabbas av hjärtklappning och högt blodtryck. Även svettningar och vallningar kan vara följden. 

​

• Gaba (gamma-aminosmörsyra) är en aminosyra, som fungerar lugnande och ångestdämpande. Låg halt kan kopplas till symtom som suddig syn, sänkt stresstålighet, ångest och panik, sömnsvårigheter och kronisk smärta.