I början av klimakteriet kände jag inte av några egentliga symptom, men efter några år började svettningarna. Och som jag svettades, det ville aldrig ta slut. Jag fick också ofta kommentarer av det av mina (manliga) kolleger, något som gjorde att det hela kändes ännu mer skamfyllt.

                                               -Marika 56

Det tog många år för mig som ofrivilligt barnlös att acceptera klimakteriet. Det var inte de egentliga besvär som besvärade mig utan vetskapen om att jag aldrig fick bli gravid. Jag kände inte heller att någon runtomkring mig förstod vad jag gick igenom.

                                  - Tove 51

Min klimakteriehistoria kan fungera som en positiv version om hur olika vi kvinnor kan vara.

 

Efter att mitt tredje barn föddes opererades jag pga alltför rikliga blödningar. När vi talar om rikliga blödningar talar vi om att blöda så att man måste byta mensskydd åtminstone 8 gånger per dag (varav tre under natten). För mig var det inte en kris att gå genom en hysterektomi (livmoder bortopereras) som 32- åring eftersom de rikliga blödningarna var så besvärande. I operationen togs förutom livmodern också den ena skadade/stoppade äggledaren bort så jag kunde ha fått symptom på klimakteriet men reagerade inte själv på att jag skulle ha några. Jag hade tre små barn, och ett dåligt äktenskap så kan i och för sig inte avgöra om de psykiska stressmomenten var beroende på det eller förklimakteriet eller klimakteriet. 

 

Då jag fyllde fyrtio frågade den första gynekologen någonsin om jag hade känt av några symptom men eftersom jag inte hade någon mensblödning så kunde jag med den kunskap jag då hade inte svara. Nu efteråt inser jag att jag vid det laget dels var nöjdare i mitt personliga liv, mina barn var äldre och jag hade en allmänt lättare livssituation så jag kanske inte heller därför kände mig påverkad av några symptom. 

Jag har alltid frusit och haft iskalla fingrar och tår och plötsligt som 45 åring märkte jag att jag kunde vara utan vantar på vintern. Jag upplevde svaga vallningar som kändes mer som varma vågor som svepte genom min kropp börjandes från tårna. Märkte inte någon påverkan på mitt psyke, hade ofta ont på den sida av magen där min kvarvarande äggstock var men inget annat. Jag hade inte nattsvettningar, inte torra slemhinnor och inte egentligen något annat än att jag vaknade varje natt mellan klockan 3 och 4 och somnade sällan om. 

Sömnsvårigheterna satt i väldigt länge och jag kan ärligt säga att jag inte i den dag som är sover bra mer än någon natt i månaden. 

De som jag kallar sköna värmeströmningarna avtog efter ca ett år och nu har jag levt över 10 år utan några som helst symptom på något som förknippas med klimakteriet annat än då sömnen. Jag utgår från att jag hör till den lyckliga 20 % som lever genom den tiden med väldigt lite men.

"Det pratas för mycket om faran med bukfett. Låt våra klimakteriemagar vara i fred! Efter ett liv med mensvärk, graviditeter och spända jeans är det dags att släppa buken fri. Jag hoppas medelåldern skulle vara en tid av kroppspositivitet. Den värsta kroppshetsen och stressen över utseende måste ta slut, bättre sent än aldrig. Men kanske jag har fel? Åldrandet innebär liksom ungdomen krav på utseendet. Det är svårt att värja sig. Trimmade yogakroppar finns överallt. I alla åldrar. Det borde vi prata mer om." 

 

                                                                -Jenny, 45 år

Jag glömmer aldrig den sommaren. Jag blödde konstant. Det var där allt började. Efter den sommaren kom muskelvärk, hjärndimma, humörsvängningar, allt. Jag trodde jag hade blivit galen. Sist kom svettningarna. Först då förstod jag vad jag hade för fel och sökte hjälp. Efter att ha lidit i 3 år.

 

                                   -Susanna, 52

Jag trodde länge att jag drabbats av någon allvarligare hjärnsjukdom, eller tidig demens. Jag glömde bort de mest inrutinerade sakerna i vardagen, tappade namn mitt i diskussioner och måste fundera ett extra varv hur bilen fungerade då jag sku köra till jobbet. Jag slussades mellan läkare utan att de hittade var felet låg. Tillsist insåg en läkare att det “bara” var klimakteriet. Lika förargligt att glömma saker förstås, men skönt att veta att det inte sku vara för alltid och det gjorde det inte heller.

 

                                               - Carin, 61